Tempot var kaosartat. Efterfrågan på Swedish Hasbeens produkter var enorm och företaget hade vuxit i en rasande takt. Försäljningen hade fördubblats fem år i rad. De retroflörtande träskorna såldes i 22 länder, bars av världsstjärnor som Dolly Parton och Sarah Jessica Parker i Sex and the City och hyllades i varenda modemagasin värt namnet.
Ungefär då hade företagets vd Cilla Wingård Neuman återigen hamnat i en sjukhussal i Stockholm. Bröstcancern hade kommit tillbaka, men Cilla fortsatte i samma takt trots att läkarna hävdade att hon bara hade månader kvar att leva.
För vem hade tid att tänka på sådant? Produktionstakten skulle ju ökas från 25 000 till 50 000 par skor per år. Och H&M hade precis ringt och föreslagit ett samarbete omfattande 250 000 par nya skor. Samtidigt skulle Cilla och Emy Blixt, företagets grundare och chefsdesigner, rekrytera en ny vd. Någon som kunde ta över arbetet efter Cillas bortgång.
Emy Blixt står vid spisen i sitt kök och skummar mjölk. Köksstolarna är rosa, golvet grönt. Stringhyllor på väggarna.
”Vi åkte bara uppåt med trenden ända tills Cilla blev sjuk. Det kändes som att vi hade hoppat fallskärm. Allt hade gått så jäkla fort och plötsligt vecklades fallskärmen ut och vi bromsade in så mycket att vi nästan åkte baklänges. Vi tvingades prata igenom allting, sånt vi inte ens nuddat vid innan. Gud, vi hade inte ens skrivit ett aktieägaravtal. I allt det där tvingades jag växa upp och lära mig ta ett större ansvar.”
Emy Blixt och Cilla Wingård Neuman lärde känna varandra hemma ”på byn”, det vill säga Baskemölla på Österlen i Skåne. Emys föräldrar hade seglat och hittat en liten fiskelänga längs kusten, som dessutom visat sig vara till salu. Cilla flyttade dit som 13-åring med sin glasblåsare till far.
Emy och Cilla fann varandra direkt.
Cilla och Emy träffades första gången utanför Korsavadsskolan i Simrishamn. Emy satt i ”Pumpas” epatraktor. Cilla var nyss nerflyttad från Gävle.
”Hon kom fram och frågade vem jag var och sen om jag ville sova över hos henne. Innan vi somnade i hennes våningssäng, denna första kväll, berättade hon för mig att hon hade tre bästa vänner, två tjejer från Gävle. Och så jag. Så var det med Cilla. Snabba beslut – full rulle framåt.”
Där, i idyllen vid havet, bodde också Anita – den coolaste mamman i byn – som rökte Camel och skrek på sina barn iklädd färgglada träskor med hög klack, eller ”platåtollor” som de kallades på skånska. Hela Anitas hall på Killevägen i Baskemölla var full med sådana skor, tillverkade på toffelfabriken i Tomelilla.
Så småningom flyttade Cilla Wingård Neuman till Stockholm. Emy följde efter, bodde i Cillas enrummare och började plugga på Lärarhögskolan. Så småningom började Emy arbeta som lärare i svenska för invandrare, men på somrarna återvände hon till byn.
”Under 15 år såg jag de där skorna. Det hände att jag köpte hem par som souvenirer. De var balla, något man kunde sätta i bokhyllan, men helt otänkbara att ha på sig. Ända fram till 2005, då vi var nere med barnen och det plötsligt kändes helt rimligt att gå runt med dem igen”, säger Emy Blixt.
Emy Blixt hade länge funderat på att jobba med mode, men kände sig begränsad av sin brist på utbildning och obefintliga branschkontakter. Hon gjorde ändå slag i saken, ringde upp skoaffären och frågade om hon fick köpa upp hela det kvarvarande lagret – några hundra par skor.
Det fick hon gärna. Emy fortsatte jobba som lärare men sålde skor vid sidan av. I Stockholm blev succén omedelbar:
”Produkten var så extremt tacksam. Den var så unik och färgstark att den spred sig själv. Det blev som en virusspridning. Alla drog i skorna och jag bara sålde på. Plötsligt tog de slut. Då kände jag att jag ville satsa på det här.”
Emy Blixt började producera nya skor efter originalen och kallade dem Emy-toffeln. Nu hade hon både en kul produkt och en bra berättelse om dess ursprung. Hon hade varken kontakter eller utbildning, men den nyfödda modebloggvärlden omfamnade Emys träskor direkt. Snart sålde hon skor till USA på sin hemsida och hade flera hippa butiker i Stockholm som återförsäljare.
Det var då Cilla Wingård Neuman klev in i bilden.
”Vi kom på att hon kunde sälja skor till personalen på sitt jobb. Efter en dag hade hon sålt till 22 av de 30 personer som jobbade på hennes avdelning. ’Det här är helt galet bra’ sa hon, ’vi måste köra igång på allvar’”, berättar Emy Blixt.
Försäljningssuccén på Cillas jobb blev en vändpunkt. De sa upp sig från sina respektive jobb och startade aktiebolag. Affärsidén gick ut på att bygga en produkt kring historien om Anita och tillverka skor som var bättre, mer genuina och dyrare än kon-kurrenternas motsvarigheter.
Emy Blixt och Cilla Wingård Neuman var varandras motsatser.
Emy hade alltid ifrågasatt auktoriteter och ville verkligen inte bli chef. Emy ”var” produkten, Cilla tog de ekonomiska besluten, skötte inköp och räknade på marginaler. Emys magkänsla och spontanitet gick väl ihop med Cillas pragmatism.
”När vi startade företaget kände jag direkt att hon skulle bli vd. Jag är visionär, men har aldrig varit attraherad av att vara ledare. Cilla hade inte alls svårt att berätta vad som skulle göras och kunde fatta blixtsnabba beslut”, säger Emy.
Emy Blixt och Cilla Wingård Neuman utvecklade ett dualistiskt ledarskap där Cilla förde talan utåt och Emy lobbade idéer internt.
Samtidigt växte företaget så fort att allt fokus lades på intäkterna. Cilla vägrade till exempel att ha möten – sådana var inte ”jobb” i hennes värld.
”Vi byggde upp ett klimat där man inte gjorde annat än att jobba. Och jobba var att sälja, producera, skicka. Vi sket i allt onödigt runt omkring”, säger Emy Blixt.
I samma veva som Emy och Cilla sa upp sig blev Cilla sjuk igen. Hon hade behandlats för livmodercancer strax efter att hon fött sina två barn, men nu hade läkarna upptäckt tumörer i ena bröstet. Under första halvåret av Swedish Hasbeens existens satt de båda grundarna i Cillas kök och arbetade, medan Cilla genomgick en påfrestande cellgiftsbehandling.
De båda grundarnas känslor kring Cillas sjukdom begravdes under ett berg av varuprover, agentavtal och logistiska bekymmer. Cilla var ingen ”våpig” tjej, enligt Emy Blixt. Inte hon själv heller. Cancern blev ytterligare ett problem som skulle lösas. Arbetet med Swedish Hasbeens blev ytterligare en medicin.
”Jag vet inte vad som rörde sig inom Cilla, även om jag såg att hon mådde dåligt. Jag menar, det var som det var. Hon hade cancer, hon gick på cellgifter och det var något hon skulle gå igenom. Vi utgick från att Cilla skulle bli frisk. Och det blev hon också. Ett tag.”
Cilla Wingård Neuman opererades, tog sig igenom behandlingen och kom tillbaka så gott som frisk. Under de nästföljande två åren växte företaget snabbt. Cilla och Emy hyrde in sig i en liten tatueringsverkstad vid Globen och anställde sina första medarbetare.
”Vi höll tummarna för att cancern inte skulle komma tillbaka. Cilla själv tänkte annorlunda. Hon sa ibland att hon inte trodde att hon skulle bli 40. Men hon ryckte på axlarna. Hon roades inte av att visa sig svag”, säger Emy Blixt.
I januari 2011 skickade företaget ut ett pressmeddelande med rubriken ”Ny vd för Swedish Hasbeens”.
”Vi har vuxit oerhört snabbt. Med tio anställda och agenter i femton länder runt om i världen har vi tagit beslutet att jag ska lämna över vd—posten till någon annan”, skrev Cilla Wingård Neuman i pressmeddelandet.
Vad få utomstående då visste var att Cillas cancer hade kommit tillbaka. Vid det laget hade Emy Blixt redan försökt ta in en tillfällig vd, när det var som jobbigast. Det hade inte gått.
Nu tvingades barndomsvännerna hantera faktum: Cilla hade inte mycket tid kvar att leva. De hanterade det som de gjort dittills.
”Cilla hade flaggan i topp in i det sista. Det var först när vi förstod att hon inte skulle bli bra igen som vi tvingades börja tänka annorlunda. Det gick jättesnabbt, vi hade bara några månader på oss”, säger Emy Blixt och fortsätter:
”Först då började tankarna komma på vad som skulle hända med företaget efter att Cilla gått bort. Vi hade inte skrivit ett avtal mellan oss, vi hade ingenting. Vi fick ta flera diskussioner i det svåra läget. Plötsligt blev jag huvudägare. Jag blev tvungen att intressera mig.”
Under denna svåra period rekryterade Cilla och Emy Blixt fem nya medarbetare och en vd, som liksom Cilla var Emys motsats. Administrativt duktig, bra på strategier. När Cilla till slut gick bort i slutet av mars 2011, 37 år gammal, blev det ändå aldrig som förr på kontoret. Fram-för allt blev tempot lägre.
”Cilla hade ett enormt tempo och var en arbetsmaskin, väldigt fokuserad och hängiven. Vi bara sålde och producerade. Samtidigt hade Cilla ett stort intäktsintresse som inte har kunnat ersättas. Man säger att ingen är oersättlig, men hon var ju det”, säger Emy Blixt.
Mot sin vilja har Emy Blixt fått vänja sig vid beslutsfattandet. Nu för tiden får hon nästan kämpa emot att inte bestämma för mycket. Hennes lösning har blivit att ta på sig olika hattar i olika sammanhang. Ibland är hon styrelseledamot, ibland ägare, ibland designer.
”Jag har aldrig identifierat mig med chefsrollen. Det fick Cilla bära hundhuvudet för, stackarn. Men successivt har jag vuxit in i det. Plötsligt försvann Cilla. Plötsligt var jag den som hade varit längst på företaget. Plötsligt märkte jag att jag är den som kan allt. Då är det klart att man måste gå in och fatta beslut. Från att inte ha velat bestämma alls måste jag numera lägga band på mig själv för att inte ta över”, säger hon.
”Det känns jätteorättvist ibland. Cilla var min parhäst och hennes sjukdom hade lika gärna kunnat drabba mig. Men man får gilla läget. Det är ändå så roligt att vi kunde göra allt det här ihop.”
LÄS MER: Emy Blixt i Chef nr 2